Att hänga ut sitt liv?

Visst är det väl lite så – att man ”hänger” ut sina innersta tankar, sitt liv och sina nära och kära när man bloggar? Det är på både gott och ont.

Beroende på hur det tas emot av läsaren? För mig känns det viktigt att kunna, att våga skriva av sig emellanåt – att skriva ner sina tankar, få lite feedback etc. Det är så jag tacklar mina mot- och medgångar.

Precis just det! är på både gott och ont!

Sedan vi flyttade upp till norrlands inland (6 år sedan) har det varit många tunga stunder; jag har förlorat min syster, min bror, min systerson, min styvfar, våran älskade hund….och alla dessa i den hemska sjukdomen cancer! Några vänner och bekanta har också gått bort – så det har blivit alldeles för många begravningar på så kort tid!

Många gånger har det känts som om jag inte hunnit hämta andan förrän nästa sorg ramlat över en.

I mitten av februari blev min sambon akut inlagd på lasarettet efter en lång tid med nedsatt allmäntillstånd – känningar i hjärtat, ingen ork, kunde inte andas ordentlig och kroppen samlade på sig väldigt mycket vätska = grav hjärtsvikt, hjärtflimmer och sedermera en stroke!

Genomgick en hjärtkonvertering ,  som gick bra. Men vägen tillbaka är ändå lång och krokig och vissa säger att det kan ta så lång tid som upp till 2 år!

Jag känner bara att jag är sååå orolig att det ska tillstöta något mer, ytterligare etc. Ibland funderar jag på om jag kan vara för ”hönsig”?

Kan man bry sig om för mycket?

Vi har båda slutat röka – sambon när han åkte in på lasarettet och jag några veckor före! Det har gått väldigt bra, över förväntan. Enda nackdelen är vikten som smyger sig på – samtidigt som ork och engagemang inte infinner sig för att mota bort detta just nu! Men;  So What! Det viktigaste först  – eller hur?

Själv är jag sämre i min sjukdom (Mb Menieres) och min läkare vill sjukskriva mig heltid, vilket Försäkringskassan inte går med på – utan tycker att jag ska ut i arbetslivet. Som ”pricken över..” så har FK nolltaxerat mig och vi kommer att ha ett möte nu på onsdag – ett så kallade ”Överlämningsmöte” med Arbetsförmedlingen.

Sedan några år tillbaka har jag även gjort en årlig utredning som kandidat för Cochlea Implantat – och den 25 april blev jag godkänd!

Knepigt att skriva så, men jag har kommit till den punkten när min hörsel är så pass dålig att nu är dags! Med blandade känslor har jag tackat jag till operationen!

Det innebär att jag kommer att vara helt döv i ca 5 veckor, innan de kopplar på processorn som ska hjälpa mig att höra igen. Efter det kommer det att bli en besvärlig och säkerligen jobbig tid, när jag ska lära mig att höra igen. Vanligt är att man hör via ljudvågor (som nu, men hjälp av förstärkare = hörapparat), efter op. blir det att höra via elektriska impulser. Jag vet själv inte riktigt vad det innebär – det blir en spännande och jobbigt tid bara!  Jag kommer att blogga en hel del om detta skulle jag kunna tänka mig – att skriva av mig mina tankar och känslor omkring detta.

Idag undrar jag hur jag ska orka? Hur ska min omgivning orka?

Det blev lite långt inlägg idag! Jag får fortsätta senare!

Ber om ursäkt till alla bloggare som jag tidigare följt – just nu orkar jag inte så mycket mer än försöka hålla mig på fötterna, fötterna ner och huvudet upp så att säga!

Lägger in en vårbild som jag fotade från fönstret igår…. trist! Men behövligt, för det är kanske som de säger; ”Den nya snön ska ta bort den gamla”!

Annonser

3 responses to this post.

  1. Det bästa med att blogga är att man kan få skriva av sig lite känslor och elände tycker jag, man kan gott vara hur personlig man vill utan att vara för privat, det är ok!

    Låter som du har mycket stress, så försök att ta en sak i taget. Ni är ju fantastiska som slutat röka, och det är en normal del av tillfrisknandet när man slutar röka att gå upp i vikt. Fortsätt med vanlig bra mat och var envis så kommer det vända och vikten bli mer normal. Var stolta över vad ni gjort, och var snälla mot er själva med att ställa lagom höga krav på er själva, vi är bara människor. Kram!

    Svara

    • Du har helt rätt! Visst är det så… Men det kan inte hjälpas – ibland blir man så frustrerad och hamnar i galna tankar!

      Svara

  2. Kram till dig! Du ska se att allt blir bra tillslut! 🙂 Försök tänka positivt! Men jag vet, det är svårt. Jag är förresten också så där, går ofta och oroar mig för det ena eller det andra. Det har jag ärvt från min mor har jag kommit fram till.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: